Madeleine

I natt har jag haft en helvettes dröm...  Den har varit jobbig på alla sätt och vis! Jag vet nu hur det är att få en  dödlig sjukdom.. För det  precis de jag fick i drömmen, jag blev dödsdömd! Jag fick reda på att jag var gluten intolerant och jag hade kollat upp alldeles för sent, vilket i sin tur ledde till att jag hade fått en elakartad tumör i tarmen.. (vilket man kan få om man nonchalerar gluten)  Jag gjorde verkligen allt för att få tag i ett botemedel. Hörde mig för överlallt  vad man kunde göra åt saken.. Jag kände verkligen jävla  orättvist behandlad jag var över att just JAG hade fått en dödlig sjukdom.. Varför? Bara känslan av jag jag skullle lämna alla nära och kära.. Att komma nån stans där inget finns, eller inte komma nån stans för den delen.. Man helt enkelt inte existerar längre. Det var en sån verklig, obeskrivlig  och äcklig känsla!  När det var dags för mig att dö i drömmen så lade mig då i en kista (konstigt nog) Där låg jag och funderade hur jag skulle ha händera? Ska dom ligga på magen eller hur ska jag ha dom ? Jag måste ju ligga skönt när jag är död tänkte jag? Jag tänkte även för mig själv att kistan var så himla hemsk..mörkret utav att vara instängd  och  att sedan ligga under jorden...  ett rent helvette! Men jag dog aldrig iaf. ( man dör ju aldrig i en dröm)  Plöttsligt så stod jag upp och nån säger till mig att du får 5 minuter på det att leva sen slutar du andas. Det var tunga andetag vill jag lova.  Vad skulle jag göra fram till dess? Jag minns hur jag försökte hitta en syrgastub som jag skulle ha till sen då jag skulle sluta att andas.. (inte för att den hade fungerat ändå.. Men det var väl kämpar grejen att inte villa dö)  Iaf, sen var jag plöttligt på kyrkogården och skulle ta mig en sista sista gå tur. Där på en parkbänk sitter en kille som jag känt ett tag nu! Han tittar på mig med sina crazy linser...? (hallowin linser) Och nån säger till mig att jag måste göra en sak (skit samma vad) så jag går fram till killen och pratar lite med han, och han är tyvärr schizofren på den negativa fronten... Sen slutar drömmen.. Jag vaknar upp, livrädd. Men jag andades!

Jag lovade mig själv när jag vaknade att aldrig mera klaga på nåt. Jag ska vara tacksam för det liv jag har. Jag svävar ju på moln jämnfört med andra!  Jag har absolut inget att klaga över. En finne eller en sår på nåt vis hit eller dit vad fan är det, motför många andra??? Inte ett skit. det finns så många där ute om är dödsdömt och dom som har ett förjävligt liv...  Nu är det dags att börja bli tacksam över varje liten grej alltså. Gnäller gör väl alla. Men varför gnälla när man kan vara tacksam! 

Nu var den här drömmen rätt så konstig ioförsig.. Men grjen med drömmen var att jag fick känna hur det verkligen kändes att bli dödsdömd.. Hur jobbigt och orättvist det var! Den här drömmen skapades via 4 händelser som har hänt i mitt liv den senaste tiden.. * morfar som dog i cancer * mamma som har blivit gluten- intoliant* fjo*g (pinocchio) * att det snart är hallowin* samt att jag är så rädd att få gluten, vilket jag redan anar att jag har eller att jag är påväg att få ( det är ju ärftligt)  Man kan säga att den här drömmen fanns det nästan bara rädsla i.  Jag har en rädsla i alla punkter utöver hallowin.. hallowinpunkten kom nog in för för att de snart är  hallowin. 

Skönt var det att få skriva av sig lite! dte blev lite text :P Det är det här jag gillar med en blogg. Att kunna skriva av sig. Att sen kunna titta tillbaka vad man har skrivit för nåt i sina dar. Just därför jag bloggar, ett extra minne! ;)

Nu är det säkert tusen stavfel och meningarna kanske inte är sådär korekt ihopsatta. Men jag tänker inte eller orkar rätta till denna långa text! 

En tacksam
// Madeleine